your champion

 
Jag är en liten flicka. En liten tjej på tjugotvå år. I bought you the sky, and the oceans too. 
Jag känner mig ibland så liten. Och samtidigt är jag nu tjugotvå år gammal. Jag är vuxen nu. Men samtidigt känner jag mig så liten. 
 
Vad är det här livet? Jag kan ta mig vart jag vill,... bara jag vill. Mitt huvud snurrar. Materialism. Sociala normer. Livets "borde"´n. Livets stig att vandra. Det är som att jag står i skogen och stirrar ut bland träden. Ser hur solens strålar lyser igenom bladen. Hör hur fåglarna sjunger. Tänker att dit vill jag springa. Men jag fortsätter på stigen. Det är ingen stor stig, knappt några har gått där.... och det tröstar jag mig med. Tänker att jag ändå inte är som alla andra... fast om jag kanske bara hade snurrat mig omkring hade jag sett att det var miljontals stigar precis som min bredvid varandra... och jag ville egentligen bara springa tvärs över dom alla... Men mer än så visste jag inte... Jag visste inte vad som skulle ske sen och vad det faktiskt skulle innebära... Bara längtan inom mig... Men var verkligen första steget att springa ut eller skulle ett annat beslut leda till det? 
 
 
Jag är tjugotvå år gammal men känner mig så liten. 
Dear Dairy | | Kommentera

I would tell myself

if I got the opportunity to talk to myself & who I was one year ago this is what I would say. 
 
I would tell myself that I will break, but oh I will also heal. 
Dear Dairy | | Kommentera

i don´t remember when

 
Jag vill vara personlig men ändå inte. Hur personlig bör man egentligen vara på en blogg? Min tanke och idé, anledningen till varför jag fortsatt att blogga, är för att jag vill vara sårbar. Jag vill vara ärlig. Så att människor som läser den här bloggen kan känna igen sig, och lära sig kanske. Jag tycker det är så vackert då vi lär oss av varandra. Vi alla har egna vägar att gå men att våga höra och våga vara öppen och lära sig är något dyrbart. Därför har jag haft kvar min blogg för jag har tänkt att jag ska vara sårbar och ärlig och få människor att våga. Men hur ärlig och sårbar kan man vara? Utan att det hänger ut någon annan fast man inte vill det... Hur mycket kan man dela av sina känslor och sitt innersta utan att det kan slå över och skapa en ensidig bild? Vad är för privat? Eller är dessa frågor något jag bara kan svara på själv? 
 
Jag har gått igenom mycket och vill att min blogg ska vara en plattform där jag får skriva av mig. Upp och nedgånar. Min nakna sanning om mina tankar och känslor. Jag tror att det finns mycket att lära från min resa. Men för att ni ska förstå vad jag menar och hur jag kommit fram till vissa saker så borde ni kanske veta bakgrunden till allt? 
 
Men fortfarande samma fråga... Hur personlig kan man vara? 
Upp