whenever you're ready

Cirka en månad senare hörs vi igen. Jag har dragit ut på detta så länge men majoriteten av tiden har inte funnits eller räckt till för att jag ska ha haft möjlighet att sitta och skriva ner den senaste tiden. Men av den tiden som funnits så har jag helt ärligt skjutit bort ansvaret av att hålla igång bloggen och låta er, alla ni som kikar in här då och då, få följa med mig på resan här. Så förlåt för att jag valt att medvetet ignorera den här bloggen och min mejl. Jag har velat att skriva, så det handlar inte om det, utan mer VAD jag ska skriva och HUR. Det finns så otroligt mycket att berätta att det blir för mycket ibland... Jag har velat dela med mig utav allt och verkligen öppna upp men samtidigt behöver ni få reda på mer bakgrund till vissa saker för att verkligen hänga med och förstå fullt ut... 
 
Men, nu så har jag tid (som ni kanske förstår) att skriva och har därmed tagit mig i kragen och sitter nu här i en rätt så tom matsal och skriver. Frågan återstår dock - vad ska jag skriva? och hur börjar jag? 
 
Sist jag skrev så hade 100 dagar gått sedan jag lämnade Sverige och det sista ni verkligen fått reda på var när vi varit i Airlie Beach i några dagar. Så jag börjar väl där ifrån? 
Veckan i Airlie var så rolig! Det var intensivt och korta nätter för sömn men åh så otroligt givande allt var! Det var så många djupa samtal och många nya människor, det var så mycket frimodighet inom en och inget kunde stå ivägen för det Gud ville göra. Alla fina samtal som man totalt släppte all kontroll över och lät Gud göra sitt och orden man talade ut kom inte från ens egna för aldrig att man hade vågat vara så rak och frimodig kring vem Gud är innan. Det var livet. Även fast all energi egentligen hade övergett en så orkade man så mycket mer och leendet lämnade aldrig ens läppar. Veckan avslutade vi med att åka ut till det stora Barriärrevet och snorklade. Vi åkte även till världens top 2 strand Whitsunday. Jag stod i förundran och tappade alla ord. Min hjärna kunde inte hantera omgivningen. Det var så sinnessjukt galet vackert! Det var som att mina ögon programerats med photoshop. Det var för vackert för att ta in. Vattnet var det klaraste vatten jag någonsin varit med om och färgen var utanför denna värld. Det var så varmt i vattnet och allt var för bra för att smälta. Jag ville nästan gråta. Jag ville stoppa huvudet under vattenytan och gråta. Jag visste inte vad jag skulle göra av allt. 
Att även få snorkla med havssköldpaddor, se koraller och vara omringad av miljontals vackra fiskar i alla möjliga starka färger var en upplevelse jag är så enormt tacksam över att få ha varit med om. 
 
 
Efter veckan i Airlie Beach åkte vi till en stad vid namn Chinchilla (jo jag vet, det finns även ett djur vid det namnet). Låt mig också lägga till att det tog cirka 12tim att åka dit i vår buss som inte har någon AC och det var +42 grader ute... Och vattnet hade tagit slut ett tag och det tog 1tim tills vi kom till närmsta beninstation. Det var en upplevelse i sig kan jag säga... Haha. Hur som haver, staden var nog en av mina favorit städer måste jag erkänna. Jag hade inte wifi på över en vecka men jag saknade det inte en enda minut. Eller jo, nu ljög jag, haha, jag saknade det ibland men vi gjorde så mycket att jag aldrig hann sakna det så mycket att det tog mitt fokus. Vi hade thanksgiving middag där (typ en vecka försenat) tillsammans med pastors paret för kyrkan vi sov i och vi var även i skolor samt hängde med umgdomsgrupper. De hade ett poolparty med en hinderbana. Tänk er 'Whipeout'. Haha. Veckan i Chinchilla hade att bygga relationer som fokus och vi hade fantastiska lovsångskvällar med. Vi blev hembjudna av familjer i församlingen och hade talk shows på kvällarna i kyrkan för alla ungdomar där vi berörde ämnen som att höra Guds röst samt Guds karaktär. 
 
 
Sen var vi tillbaka på basen och hade våra två sista lektionsveckor. Hjälp vad det kändes konstigt den sista fredagen då lektionen var slut. Vi hade helt plötsligt nått slutet av alla lektioner. Hur är det ens möjligt? De sista veckorna på basen hade vi mini julafton och vi åkte även in till stan vår sista fredag tillsammans och såg lite på utomhusbio vid poolen mitt i stan, samt christmas carols och även fyrverkerier. Sen kom söndagen och två team lämnade Australien. Jag trodde inte att det skulle vara så känslosamt som det var att säga hej då till en tredjedel av min klass... Det enda jag kunde tänka på var hur vår avslutning kommer bli... 
 
Nu då? Som vissa av er kanske vet så befinner jag mig fortfarande i Australien fast tre femtedelar av mitt team åkt iväg till Papua Nya Guinea. För stunden väntar vi på ett visum eftersom en i mitt team (hon som är kvar med mig här i Australien) behöver ett visum innan hon åker till PNG. Men allt har blivit så otroligt bra! Jag tror jag berättar mer om detta i ett annat inlägg för det är så mycket till det. Nu vet ni i alla fall, jul och nyår i Australien! 
 
----------
Almost a month later and here I am again. I've been pushing this away from me but the majority of the time has not excisted or been enough for me to have time to sit down and write about the last weeks. And honestly, I've been pushing away my responsibility to write a blogpost or email to let all of you, who once in a while look here to see if there's anything new, know more about my journey the time that I've had. So I'm sorry for consciously ignoring my blog and email. I've been wanting to write, so it's not that, it's more WHAT to write and HOW. There's so so much to tell that it sometimes gets too much... I've been wanting to share everything and really open up but at the same time you sometimes need to know more background to fully understand...
 
But, I do have time now (as you may understand) to write so here I am, sitting in a pretty empty dining room and writing. The question remains though - what should I write? and how do I begin?
 
 
The last time I wrote 100 days had passed since I left Sweden and the last thing you really got to know was that we were in Airlie Beach. So I guess I'll start there?
The week in Airlie was so funny! It was intense with short nights for sleep but oh how rewarding everything was! There was so many deep conversations and new people, so much boldness in you and nothing could stand in the way for what God wanted to do. All the beautiful conversations you let go of and let God do his thing and the words you spoke that you knew did not come from you because you were never that bold about who God is before. It was life. Even though all of your energy was long gone you still had the strenght to do more and your smile never left your face. We finished the week with going out to the Great Barrier Reef and did some snorkeling. We also went to the top 2 beach in the world; Whitsunday. I stood in complete awe and lost all my words. My brain couldn't comprehend my surrounding. It was insanely beautiful! It was as if my eyes had been programmed with photoshop. It was too beaufitul to take in. The water was so clear and the color was out of this world. The water was warm and everything was too good to understand. I almost wanted to cry. I wanted to put my head under the surface and cry. I didn't know what to do with it all. To even snorkel with the sea turtles, see corals and be surrounded by hundreds of fishes in crazy colors was an experience I'm forever thankful for experiencing. 

After the week in Airlie Beach we went to a town called Chinchilla (I know, there's an animal called that too). Let me just add that it took around 12hrs to get there in our bus that has no AC & it was +42 C outside... Our water ran out one time and it took 1hr until we got to the closest gas station. It was an experience in itself I can tell you... Haha. Anyway, the town was probably one of my favorites I have to admit. I didn't have any wifi for over a week but I didn't miss it at all. Well, now I'm lying, haha, I missed it sometimes but never so much that I lost focus on other things because we always did things. We had a thanksgiving dinner (like a week too late) there with the pastors for the church we stayed in, we went to schools and chilled with the youth groups. They had a pool party with an obstacle course. Think 'Whipeout' haha. The week in Chinchilla was all about building relationships and we had amazing worship times too! Families invited us to their homes for lunch and dinner, we had talk shows at the church in the afternoons for the youth where we talked about hearing Gods voice and Gods character. 
 
 
After these weeks on the road we were back at base and had our last lecture weeks. Oh gosh how weird it felt the last Friday when the lecture was over. Suddenly we had reached the end of the lecture phase. How is that even possible? During the last weeks at base we had mini Christmas together and our last Friday we went to the city for  Christmas Carols, outside movie at the beach in the city and fireworks. Then Sunday arrived and it was time for two teams to leave Australia. I never thought that it would be that emotional to say goodbye to a third of my class... The only thing I could think of what how it will be on graduation...
 
And now? As a few of you already know I'm still in Australia even though three fifths of my team are in Papua New Guinea. We're waiting for a Visa at the moment for one of the girls in my team that I'm staying behind with. But everything have turned out so so good! I think I'll tell you more about this in another post because there's so much to it. But now you know,  Christmas and New Years in Australia!
 
 
PS. Vi hade på oss de där fina dräkterna på stranden pga manet säsong. Världens farligaste manter stora som din nagel du har på lillfingret. // We had to have those suits at the beach because of the jellyfish-season. The worlds most dangerous jellyfish that is as big as the nail on your pinkie. 
Dear Dairy | | Kommentera

1 december 2015

Denna text skrev jag för snart en vecka sedan i den sista staden vi var i på vår sista roadtrip. Jag har inte haft wifi alls för att kunna publicera detta så nu kommer det. Varsågoda; 
 
Ett hundra dagar har gått sedan jag lämnade Sverige idag. 
 
En galen resa som har gått så sinnesjukt fort. Jag kollade igenom mina bilder och såg att jag tagit bild på min nedräknings-app när det var hundra dagar kvar tills jag skulle åka och det var 12 maj. Det tog sig sin tid att komma till 23 augusti ifrån maj men samtidigt gick det rätt så fort... Jag tyckte att nästan ingenting hände i mitt liv... Jobb och väntan på att åka... Tänkte att hundra dagar är mycket och allt kändes avlägset på något vis. Samtidigt tänkte jag att jag åker så snart, jag hinner inte ändra något nu i alla fall. Och man levde bara i jobb livet. Jobb jobb jobb. Ens fritid innehöll vänner och kyrka & så gav man tid ibland till Gud. Helt och totalt fel prioritering.
Lite visste jag då... 
 
Nu när jag ser tillbaka och det är hundra dagar sedan jag åkte så ser jag att det är så enormt mycket som hänt. Att hundra dagar har gått känns inte verkligt. Jag minns då 50 dagar nästan passerat och vi befann oss då på vår första roadtrip och redan då hade så mycket hänt och man var helt extas på allt. Slutet kändes så avlägset och man ville aldrig lämna detta liv. Det fanns inte på kartan. Hemlängtan var avlägset och livet man en gång hade kändes så långt bort. Nu känns det livet man hade innan som en avlägsen historia. Något man inte vet längre om det riktigt existerade. Ungefär så lär jag väl känna om ett år om denna tid... Var det ens på riktigt?
 
Hundra dagar har gått och vi befinner oss på vår absolut sista destination av våra roadtrips. Käre värld. Vad finns det att säga? Det känns som att den senaste tiden bara försvunnit iväg. Som att jag inte ens hann reagera på dess existens. Jag har levt och vuxit. Sugit åt mig av allt och lärt känna så många människor. Byggt vänskaper för livet och för evigt blivit förändrad. 
 
------- english -------
 
I wrote this text almost a week ago now & I wrote it in the last town we were in on our last roadtrip. I haven't had any wifi to upload it until now so here it comes. Enjoy; 
 
One hundred days have passed since I left Sweden today.
 
A crazy journey that's been passing by so fast. I looked through my pictures and I saw that I took a printscreen of my countdown-app when it was one hundred days left until my departure and that was May 12th. It took a while to get to August 23rd from May but it went by pretty fast at the same time... I thought that almost nothing happened in my life... It was work & the waiting to go... I thought that a hundred days is a lot and everything felt distant in a way. But at the same time I thought that I'm leaving soon, I don't have time to change anything now anyway. And you kind of only lived the work life. Work work work. The free time I had I spent with friends and went to Church & then sometimes I gave time to God. Completely and totally wrong priorities. 
Little did I know then...
 
When I look back now and it's a hundred days since I left I can see that so much has happened. The fact that a hundred days have passed does not feel real at all. I remember when 50 days had almost passed and we were at our first destination on our first roadtrip and so much had already happened and we were so high on life and everything. The end felt so far away and you never wanted to leave this life. It was not even on the map. Homesickness was far far away and the life you once had felt even further away. Now it feels like the life you had before is a distant story. Like it's something you don't even know if it really existed anymore. I will probably feel something like that in a year about this time... Was it even real?
 
A hundred days have passed and we're on our last destination of our roadtrips. Oh dear. What is there to say? It feels like time flew away. Like I didn't even have time to react to it's existence. I've lived and grown. Taking everything in and I've got to know so many amazing people. Built friendships for life and been forever changed.
 
Dear Dairy | | En kommentar
Upp