no one else can make me new

Sista veckan av outreach har börjat. Orkar ni höra mitt snack om hur sjukt konstigt det är att tiden gått så fort nu på senaste tiden? När jag började denna DTS så gick tiden fort men ändå inte för så så extremt mycket hände, hela tiden. Den här outreachen har varit långt ifrån vad jag tänkte att den skulle vara men oj så bra den varit. Dock känns det som att tiden gått fortare på något vis... Kanske för att vi inte har lektioner? Tre veckor kvar av hela den här skolan... Jag känner att jag vill släppa alla tankar på Sverige under dessa tre veckor som är kvar. Så att jag kan fokusera på nu & inte släppa taget bara för att jag vet att slutet är nära. Jag vet ju hur otroligt mycket som kan hända på tre veckor så jag vill ta vara på den tiden som är kvar. Ge allt in i det sista. 
 
Den senaste tiden har så mycket hänt inom mig & hela mitt inre letar efter en lång ledig stund där jag kan sitta och reflektera och skriva. Så just nu vet jag inte vad jag kan få fram. Det har varit en tuff tid på något sätt... Jag vet inte riktigt... Jag känner att det enda som ger mig frid & kraft är att sitta i Guds närvaro. Att bara få vara med honom. Bara tanken på att spendera timmar med Honom gör mig tårögd. Åh vad jag älskar Honom. & jag vet inte hur jag kanske ska uttrycka mig för att få er att hänga med i svängarna och varför man kan för en sekund ens säga att man älskar Gud? För han är ju långt borta och inte bryr sig så hur kan man säga att man älskar honom? Går det ens att älska Gud? Kanske ger jag bara förvirring i detta hos er men jag känner att hela jag är lite överallt och försöker få ner lite av alla känslor inom mig. 
 
För övrigt tänkte jag även meddela alla vänner & ni som jag aldrig träffat att i lördags så dog vår hund, Chakko. Det kom helt plötsligt och det känns extremt konstigt. Jag vill knappt ens tänka på hur det kommer bli när jag kommer hem. Kommer jag ropa på honom innan jag kommer på att han inte kommer komma? Kommer jag tro att jag hör honom hoppa ner för trapporna? Kommer jag märka tystnaden? Ja ni, inte fattade jag innan att man kunde känna så mycket sorg över en hund. Men nu vet ni ♥ & ja, det är fortfarande jobbigt att prata om.... 
 
---------------- english -----------------
Last week of outreach has begun. Can you handle my constant talk about how weird it is that time has went by so fast lately? When I started this DTS time went by pretty fast but at the same time not because so so much happened, all the time. This outreach has been far away from what I thought it would be but oh wow how good it has been. But it feels like time has gone by faster in some way... Maybe because we're not having lectures? Three weeks of this school is left... I feel like I want to let go of all my thoughts about Sweden for these weeks that are left. So that I can focuse on now & not let go just because I know that the end is close. I know how much that can happen during three weeks so I want to really enjoy and take in the time that is left. Give everything until the end.
 
The last few days or weeks a lot has happened in me & my soul is craving and looking for a long free time where I can just sit and reflect and write. So right now I don't really know what I can get out. It has been a hard time in some way... I don't know actually... I feel that the only thing that can give me peace & strength is to sit in Gods presence. To just be with Him. Just the thought of spending hours with Him makes my eyes water. Oh how I love Him. & I don't know how to maybe express this in a way to help you understand what I'm talking about and why it's even possible for one second to even say that you love God? Because he is so far away and he doesn't care so how can you say that you love him? Is it even possible to love God? Maybe I'm just confusing you all right now but I feel like I'm just everywhere and I'm trying to get some of all of my feelings down. 
 
On another note I wanted to tell you all, friends & everyone I've never met, that my dog, Chakko, died this past Saturday. It came out of the blue and it feels so extremely weird. I don't even want to think about how it will be when I get back home. Will I call for him before I realize and remember that he won't come? Will I think that I hear him coming down the stairs? Will I notice the silence? I didn't understand how you could feel so much sorrow for a dog before. But now you now ♥ & yes, It's still a bit hard to talk about...
 
 
Dear Dairy | | Kommentera

what a wonderful world

 
 
Har befunnit mig i stan idag, South Bank för att vara precis, och pratat med massvis med människor. Vi satte oss på en bänk liknande kvadrat med varsin skylt. "Do you need an open ear? We have four!" & "or can we just pray for you?". Fem timmar satt vi på samma plats och oj vad många fina samtal det blev. Vilket privilegium det kändes att få höra några av stadens invånares historier och om deras liv. Vilken ära det var att få dela våra hjärtan och berätta om Gud för dom och att få be för dom. Vi bara satt där, med våra skyltar och log. Vi log och sa hej till alla som gick förbi. Mer behövdes det inte. Vi blev tillfrågade att bli fotograferade några gånger och fick kramar av människor som gick förbi. "Because we love people & we love to talk with them" blev svaret när vi blev tillfrågade. Vi berättade att vi älskade Jesus för allt han gjort för oss och att vi ville att folk skulle få möjligheten att uppleva samma sak, men att det inte var målet med våra samtal utan om de ledde till att vi fick berätta våra historier så gömde vi inget. Annars lyssnade vi, gav råd och bad med dom. När vi satt på tunnelbanan mot stan tänkte jag "är inte det såhär livet ska vara?" då vi precis bett för konduktören och delat våra hjärtan och liv för ett äldre par så att vi missade den första tunnelbanan, men vad gjorde det? För är det inte såhär livet ska vara tänkte jag. & när vi satt i väntan på tunnelbanan påväg hem visste jag att livet älskar jag & att dela med mig av den kärleken Gud har för ALLA människor är prioritet. Hur kan jag ens vilja hålla det för mig själv? Inget krav, ingen press, utan det handlar endast om kärlek. Jag såg på människorna kring mig & fylldes av en enorm kärlek & sorg. Tänk om de aldrig fpr chansen att se vem Gud är. De missar det viktigaste i livet. Om de bara visste, eller förstod. Jag såg på dom med vad jag tror var Guds ögon. Jag såg deras sorger, smärta, tankar, kriser, glada stunder, vad som betyder mest & jag såg den gemensamma nämnaren; allt var/är något de skapat, satt namn på & satt i fack, själva. De har försökt att leva själva & vad de tror att det innebär. Att leva. Mitt hjärta värkte så. Jag insåg att det inte krävs mycket av oss kristna. Vi tror att vi måste gå rakt fram till människor och presentera Gud på ett sånt bra sätt att de väljer att acceptera Jesus in i deras liv och alla dessa olika termer som finns... Och om de inte gör det, då är det VI som misslyckats. Nej. Nej. Nej. Vi ska leva. Leva våra liv med Gud & det kommer vara genom våra liv, hur vi är och tar hand om alla i vår omgivning, som når andra. Genom det överflödet vi har av att alltid spendera tid med Gud & det kommer generera i att bli ledd av den helige anden & att våga gå på det vi tror Gud säger till oss. Faith. Det handlar om att älska människor, i handlingar och hur vi talar. Tänk om vi alla bara älskade varandra och alla runt omrking oss. Tänk, hur många liv som skulle bli förvandlade för att de fick uppleva Guds kärlek. 
 
 
 
Sorry, english translation is coming soon, we're leaving for a road trip in 5 min ♥
 
Dear Dairy | | En kommentar

2015

11 dagar har gått av 2016 och jag tänkte att det är väl dags att minnas tillbaka över det året som passerat. Vilket år säger jag bara! 
 
Detta år tog jag mig an citatet "feel the fear and do it anyway". Jag tänkte att det syftade på rädslorna man kan ha när hjärtat bultar för något utanför ens vardag. Eller rädslan när man vill fatta ett beslut men inte vet om det är rätt. Till och med rädslan till alla andra grejer så som att söka ett jobb eller yttra det som länge funnits i hjärtat. Och alla dessa grejer har det betytt och även mycket mer. 
 
Men något jag lärt mig på djupet under detta år och specifikt tiden i Australien är att det även innefattat rädslan av att kanske ta sitt ansvar och be om ursäkt för något, eller rädslan att våga gå på Guds ord och det man tror han talar till en om, rädslan av att göra fel, rädslan av människor och deras åsikter...
Jag har lärt mig att det enda sättet att bli på riktigt fri från alla sorters rädslor är att känna dom, för att känna är inte fel, och att göra dom även fast det går emot all logik. Då är det som att du möter motståndet och rädslan med en annan taktik och det som en gång hade makt över ditt liv har förlorat sin kraft. 
 
Vilket år det har varit kära vänner och familj. Vilket år. Tack till er alla som varit en del av mitt år! 
---------
11 days has passed of 2016 and I thought that it's maybe time to reflect and remember the year that has passed. I'm just saying - what a year!
 
This year I took the quote "feel the fear and do it anyway" for my life. I thought that it meant the fear you can have when your heart is beating for something outside of your everyday life. Or the fear when you want to make a decision but don't know if it's the right one. Even the fear you can have for all the other things such as applying for that job or putting words on what's been in your heart for a long time. And it has been all of these things and even so much more.
 
However, something that I've learnt in a deeper way this year and specifically during the time here in Australia is that it's also been about the fear to take your responsibility and ask for forgivness for something, or the fear of daring to walk on Gods words and what you think He's speaking to you about, the fear of doing wrong, the fear of humans and their opinions...
I've learnt that the only way to be really free from all of these fears is to feel them, because feeling is not wrong, and to do them even though that it may go against all logical thinking. It's like you're facing everything that is coming against you and all the fears with a different tactic and everything that once had power over your life has now lost its strength. 
 
What a year it has been dear friends and family. What a year. Thank you to all of who's been a part of my year!
Upp