no one else can make me new

Sista veckan av outreach har börjat. Orkar ni höra mitt snack om hur sjukt konstigt det är att tiden gått så fort nu på senaste tiden? När jag började denna DTS så gick tiden fort men ändå inte för så så extremt mycket hände, hela tiden. Den här outreachen har varit långt ifrån vad jag tänkte att den skulle vara men oj så bra den varit. Dock känns det som att tiden gått fortare på något vis... Kanske för att vi inte har lektioner? Tre veckor kvar av hela den här skolan... Jag känner att jag vill släppa alla tankar på Sverige under dessa tre veckor som är kvar. Så att jag kan fokusera på nu & inte släppa taget bara för att jag vet att slutet är nära. Jag vet ju hur otroligt mycket som kan hända på tre veckor så jag vill ta vara på den tiden som är kvar. Ge allt in i det sista. 
 
Den senaste tiden har så mycket hänt inom mig & hela mitt inre letar efter en lång ledig stund där jag kan sitta och reflektera och skriva. Så just nu vet jag inte vad jag kan få fram. Det har varit en tuff tid på något sätt... Jag vet inte riktigt... Jag känner att det enda som ger mig frid & kraft är att sitta i Guds närvaro. Att bara få vara med honom. Bara tanken på att spendera timmar med Honom gör mig tårögd. Åh vad jag älskar Honom. & jag vet inte hur jag kanske ska uttrycka mig för att få er att hänga med i svängarna och varför man kan för en sekund ens säga att man älskar Gud? För han är ju långt borta och inte bryr sig så hur kan man säga att man älskar honom? Går det ens att älska Gud? Kanske ger jag bara förvirring i detta hos er men jag känner att hela jag är lite överallt och försöker få ner lite av alla känslor inom mig. 
 
För övrigt tänkte jag även meddela alla vänner & ni som jag aldrig träffat att i lördags så dog vår hund, Chakko. Det kom helt plötsligt och det känns extremt konstigt. Jag vill knappt ens tänka på hur det kommer bli när jag kommer hem. Kommer jag ropa på honom innan jag kommer på att han inte kommer komma? Kommer jag tro att jag hör honom hoppa ner för trapporna? Kommer jag märka tystnaden? Ja ni, inte fattade jag innan att man kunde känna så mycket sorg över en hund. Men nu vet ni ♥ & ja, det är fortfarande jobbigt att prata om.... 
 
---------------- english -----------------
Last week of outreach has begun. Can you handle my constant talk about how weird it is that time has went by so fast lately? When I started this DTS time went by pretty fast but at the same time not because so so much happened, all the time. This outreach has been far away from what I thought it would be but oh wow how good it has been. But it feels like time has gone by faster in some way... Maybe because we're not having lectures? Three weeks of this school is left... I feel like I want to let go of all my thoughts about Sweden for these weeks that are left. So that I can focuse on now & not let go just because I know that the end is close. I know how much that can happen during three weeks so I want to really enjoy and take in the time that is left. Give everything until the end.
 
The last few days or weeks a lot has happened in me & my soul is craving and looking for a long free time where I can just sit and reflect and write. So right now I don't really know what I can get out. It has been a hard time in some way... I don't know actually... I feel that the only thing that can give me peace & strength is to sit in Gods presence. To just be with Him. Just the thought of spending hours with Him makes my eyes water. Oh how I love Him. & I don't know how to maybe express this in a way to help you understand what I'm talking about and why it's even possible for one second to even say that you love God? Because he is so far away and he doesn't care so how can you say that you love him? Is it even possible to love God? Maybe I'm just confusing you all right now but I feel like I'm just everywhere and I'm trying to get some of all of my feelings down. 
 
On another note I wanted to tell you all, friends & everyone I've never met, that my dog, Chakko, died this past Saturday. It came out of the blue and it feels so extremely weird. I don't even want to think about how it will be when I get back home. Will I call for him before I realize and remember that he won't come? Will I think that I hear him coming down the stairs? Will I notice the silence? I didn't understand how you could feel so much sorrow for a dog before. But now you now ♥ & yes, It's still a bit hard to talk about...
 
 
Dear Dairy | |
Upp