hur kunde du?

jag trodde det var så. jag trodde allt var annorlunda. jag trodde inte det skulle bli så här. men någonstans visste jag. du sa att du var annorlunda. du var annorlunda. men nu är du precis som alla andra. jag har gått igenom för mycket. jag har visat för mycket. det går inte längre. jag orkar inte mer. du förstår inte. inte ens jag. jag fattar inte hur jag kunde  låta det gå så här långt. men nu är jag här. ensam och rädd. det kan inte bli mer komplicerat. det är som att jag har slutat leva. jag är ett vandrande lik. lika blek som död. jag har ett val nu. vad vill du att jag ska välja? jag orkar seriöst inte mer. så många gånger den tanken slagit mig. så många gånger jag önskat. så många gånger jag planerat. men jag är rädd. jag är inte hel längre. du slet mig i tusen bitar. du styckade mig. det gjorde så ont. så fruktansvärt ont. men jag känner inget längre. jag är död fast jag lever. hela min själ är bruten. hela mitt liv är borta. jag har isolerat mig och jag kan inte komma ut från den mur jag byggt. jag är förevigt fast. kanske ska jag bara försvinna. det är det jag vill. börja om på nytt. men aldrig mer finnas. är det så du vill ha mig? död och begraven.
Texts | | 2 kommentarer

get a place,

"välkommen" hon gav mig burken men jag drack aldrig. Jag tittade på henne och alla runt om. Hur bekymmerslösa dom var. Jag ville att folk skulle bry sig nu. Att jag fanns där. Hon tittade på mig med en menande blick. Jag förstod att hon menade burken. Jag lyfte den sakta medans jag väntade på någon respons. Respons på medlidande kanske.
"ingen bryr sig här lilla du" sa hon "här är dina bekymmer inte värda någonting" fortsatte hon "du får inte uppmärksamhet för vad du gått igenom, här har folk gått igenom värre saker så tyck inte synd om dig själv."
Jag tittade på henne. Tog burken mot munnen och smutta lite på vätskan som fanns kring öppningen. Det smakade lite surt och starkt. Lukten av alkohol trängde in genom näsan.
"sätt dig ner nu, om du ska vara en av oss ska du slappna av och skita i resten, okey?" hon tittade på mig med en allvarlig blick. Jag nickade, satte mig ner tyst. Smutta lite till på vätskan. Så det var de här alla offrade. De offrade sitt medlidande, sitt medvetande. För att glömma allt. För en liten stund. Det var det här jag var tvungen att göra för att glömma allt. Men bara för en stund. Var det värt det? Bara för en kort stund av minnesförlust. Bara för en kort stund av glädje. Var det här värt det då? Jag ville ju ha riktiga vänner. Hon hade ju sagt att jag var som en av dom nästan, hon sa att jag var välkommen. Men var allt värt det? När hjärnan skrek en sak och hjärtat en annan, vilken skulle jag lyssna på? Jag lyfte burken, tryckte den mot läpparna och drog in vätskan, svalde en stor klunk och tänkte att nu var det klart. Det var första gången jag gått emot min hjärna.
Texts | | Kommentera

oändligt.

Jag vände mig om men han greppade tag i min arm, drog mig tillbaka och tittade in i mina ögon. Jag såg hans ögon, blåa som himlen men nu blöta av alla tårar. Hans ögon var förtvivlade, dom visade rädsla. Rädslan att förlora. "Snälla....snälla......Gör inte så här, gör det inte"
"Jag...jag...jag kan inte.." Jag ålade mig ur hans grepp och vände mig om ännu en gång. Jag gick med svaga steg framåt och jag hörde hur han ropade efter mig. För varje steg jag gick ångrade jag allt jag gjort. Jag ville vända om och springa tillbaka. När hela min framtid varit framför mig vände jag ryggen om. Men jag kunde inte. Jag bara kunde inte. Inte efter allt som hänt, efter allt som var innan, efter alla känslor, efter allt. Jag kunde inte. Det gick inte. Jag ville att allt skulle bli bra. Jag ville inte förlora en vän.
Upp